innan ikväll har jag besökt det gamla hederliga - Bara töser.
för er som inte vet så var det ett ställe vi tjejer gick till
ungefär varje torsdag och gjorde roliga aktiviteter eller bara prata.
min frågan är då, varför gick vi dit? stället har verkligen inte kvar
sin charm längre och numera är det inte den vanligtvis spelande
synthmusiken i bakgrunden av alla livliga diskussioner man hör,
utan det är högljudda skratt och allmänt barnsligt beteende
utav småbarn. eller när jag väl tänker efter är det nog små-barn.
och jag tänkte för mig själv och sa även ut högt och tydligt att jag
kände mig alldeles för gammal för det här. och det kändes sjukt konstigt,
stället vi gått till regelbundet i flera flera år är numera något som
jag har växt ifrån. men alla roliga minnen vi fått därifrån finns
såklart kvar, men det är inte samma sak.
det händer inte att det flesta tjejerna träffas på en vardag längre och
bara snackar eller gör något ihop. det är oftast bara två, tre stycken
åt gången eller på helgerna som vi beslutar att samla alla.
och det känns förjävligt .numera tar skolan, praktik, jobb,
läxor, familj och allt det där till upp den mesta av tiden och snart har
vi inte varandra kvar längre på samma sätt.
jag vill egentligen inte dra in detta på studenten,
men för att hålla mig till verkligheten så är det faktiskt inte så
långt kvar tills vi står där utan att ha något som verkligen tar upp
all den där tiden. - vad kommer vi göra? kommer vi att ses oftare,
eller kommer vi alla gå på varsitt håll och hitta andra sociala
aktiviteter med nytt folk? det skrämmer mig att tänka så.
och som en vän nyligen sa ikväll "vill man hålla kontakten så gör man det".
och jag hoppas att vi gör det också, för vi har ett starkt band som inte
många andra har. våra olikheter dras oss samman, men kan även
vara den orsaken som vi dras ifrån. vi alla vill olika ut av livet,
vi alla kommer landa på olika platser i olika kapitel. jag vet inte varför
det är så att jag tänker såhär mycket nu,
jag längtar inte till studenten faktiskt, och för mig så kommer det
bara kännas så tomt. men det är då livet börjar, det är då
vi alla ska ta reda på vem vi verkligen är och vad vi vill ha utav vårt enda liv
vi har blivit tillgivna. och jag ska citera en annan vän som ikväll också sa
att "vi är 18 år, vi har ingen som helst livserfarenhet".
vi kan tro att vi har varit med om så jävla mycket och vi vet exakt
vad vi vill ha och är ute efter, men let's face it ...vi har ingen jävla koll.
vi är endast prickar i universum. vem vet om vi ens lever
till nästa år? livet kan ta oss vart som helst.
när jag loggade in här så tänkte jag publicera ett snabbt
inlägg om min kväll, men det hindrade inte mig från att komma
på djupare tankar. tolka mig hur ni vill och tänk vad ni vill.
men ni som har varit i denna situation, ni som är, och ni som
kommer komma hit -kommer också känna denna
känsla över studenten. ni kommer också få tankar om livet
och dess utbud. kanske skriver ni ut dem på eran blogg,
kanske håller ni dem inom er så ni slipper folk som trackar
ner på er eller så skriver ni dem på facebook.
det är era egna val och det blir alltid vad man gör det till.
vi lämnade Bara töser med olika tankar ikväll, men vi visste
alla att vi har varit precis likadana som de som tagit våran plats
där inne är just nu är. och därmed vet vi att även om det inte är
samma sak för oss då som nu så kommer de också lämna stället
till ännu yngre folk och känna exakt samma känsla.
men man växer upp och man mognar och det
enda man har kvar från sin tid där är alla minnen.
men som ingen mindre än Freddie Mercury säger:
the show must go on!
